Egentligen skulle jag jobbat denna Irländarnas dag, men min chef txtade mig ca 40 minuter innan jag började och skrev att det knappt var en själv inne på Shooters, så jag behövde inte komma in. Eftersom jag redan då var fullt munderad grön upp över öronen kunde jag ju inte bara stanna hemma, så jag rinde min tyska Eva och hon kom som ett skott och hämtade min på sin scooter. 3 cidrar senare var vi påväg in till ett alldeles öde Nelson. Kylan tänkte jag skulle vara den största anledningen till varför alla irländare hade gått och gömt sig inne på alla ställen, men icke! Vet fortfarande inte varför det var så lite folk ute denna kväll, men jag slår fast vid att de hade haft så skoj tidigare under dagen att de bestämt sig för att gå hem och dricka där tills solen gick upp nästa dag. Jag fick iallafall lurat i både 3 och 4 karlar att jag minsann var född i Dublin men flyttade till Nelson när jag var 7. A just det, mamma o pappa, ni äger och driver alla Montanas vingårdar i Nya Zeeland. Ingvarsdotter, jag är dig hack i häl på ljugeriet!

 

För ett år sedan var det 20 förväntansfulla kulturturismentreprenörer som träffade Nya Zeelands premiärminister!



Sedan satte vi oss på en buss och åkte tvärs o kors över nästan hela sydön med allt vad det innebar!

Det börjar bli höst i Nelson. Löven på träden utanför restaurangen blir allt gulare och rödare för var dag som passerar. Vinden har vänt och det blåser rejält i Nelson idag. Det är ett tydligt tecken enligt nelsonianerna att hösten och vintern är påväg. Varje år i November månad kommer det en stark, varm vind som ger tecken på att sommaren är påväg och likadant är det varje år i Mars, men då en kylig vind som passerar. Fast iår tror jag den stannar lite längre än planerat. Vi har en lös plåtbit på vårat förrådstak som gärna vill slå lite extra om kvällarna när det blåser. Vissa kan tycka att det är obehagligt, men jag tycker det är ganska mysigt. Min garderob är inte redo för hösten än, men det är faktiskt jag. Kan vara skönt med lite höst innan jag åker hem till den svenska sommaren. Som för övrigt är som en nya zeeländsk höst.

Jag langtar jag langtar jag LANGTAR!!!

För några veckor sedan, dagen innan min kärlek åkte tillbaka till England, tog vi en kajaktur i Abel Tasman med min överenergiske chef Kyle! Det var en dag fylld av regn, sol, berättelser, skratt och vattenskvättande.






Team Bare Kiwi!

  

Den skapar liksom harmoni och musik när den dammsuger. Plus i kanten för att den ser ut om en G klav i stilla läge!

Här om dagen när jag kom hem till min lya satt den här krabaten på dörren!

Skrev har om dagen att jag hoppades pa mirakel pengamassigt, men hahahahahaha vilken ironi det blev pa det! Istallet for att hoppas pa att tjana en hacka pa Rutherford blev det istallet NADA skift nasta vecka! Jag visste val innan att min chef inte tycker om mig for att jag star pa mig och har en asikt, men inte visste jag att det var sa illa! Till och med tva killar som borjade langt efter mig har fatt 4 resp 5 dagar nasta vecka! Skyller han pa att vi gar in i en lugn period kan han ta dom orden och kora upp dom nanstans dar solen inte lyser...

Sa planerna om Dunedin och soderover kan jag ju slopa! Jag ska ha en snack med honom pa torsdag och fraga vad fasen det ar som pagar! Blir det likadant veckan efter det ar det Karlsson som sager upp sig, bokar flygbiljett till Auckland och umgas med favoritflickorna och lever pa gratiskaffe mina sista dagar i Aotearoa. Mat kommer jag absolut inte ha rad med! Men det loser sig... Det gor det alltid.

Efter att ha flyttat ca 511 gånger sedan jag kom tillbaka till Nelson i Januari har jag äntligen hittat mitt "permanenta" hem. Numera bor jag i ett litet hus på Rutherford Street som jag trivs jättebra i! Rummet är väl lika stort som en garderob, men jag behöver inte större när jag bara spenderar mina nätter där! Jag bor tillsammans med 2 tjejer, en kanadensare och en kiwi som jag kommer jättebra överrens med. Tyvärr ser jag dom inte så ofta eftersom vi jobbar så olika skift.

Så vill ni skicka brev eller paket till mig så går det bra att göra så till
Johanna Karlsson (nej, jag har inte gift mig än)
222 Rutherford Street
Nelson 7010
New Zealand


Le vardagsrum


Ze room


El kitchen


Bakgården

Veckan som gått har varit rent ut sagt pissig för min del. Jag har haft extrem hemlängtan, ingen motivation på jobbet och pengarna jag trodde jag kunde spara gick åt till flygbiljetter och mat.

Just nu är livet inte på topp, men tacka fasen för Kyle som piggar upp mig med en chailatte och en kaka format till ett hjärta. Hur mycket jag än klagar har han ständigt ett leende på läpparna och försäkrar mig om att jag är älskad både av honom och mina vänner.

Jag har 50 dagar kvar i Aotearoa och börjar få lite lätt panik faktiskt. 50 dagar!!! Det är ingenting!!! Det är så mycket jag vill ha gjort innan jag lämnar landet, men realisten i mig inser ganska snabbt att det inte kommer bli något av. Jag har fortfarande in sett Dunedin och söderöver, vilket jag gärna hade gjort, men pengar och tid sätter stopp. Det ideala hade varit att jobba fram till den 10 april och sedan resa i 2 veckor innan jag flyger upp till Auckland, men den som lever får se! Kanske sker det ett mirakel och jag får en jättebonus på jobbet/jobben för min utomordentligtextravaganta service! Hoppet är ju det sista som lämnar oss.

Varje dag är den andra lik i Nelson. Jobba, jobba och jobba. Denna veckan har jag ledigt onsdag kväll och då ska jag passa på att se Avatar i 3D. Var på Alice i Underlandet i Torsdags och det var verkligen en toppenfilm! Rekommenderar den starkt! Däremot blev jag lite tveksam om det verkligen är en barnfilm? Ibland hoppade tillochmed jag i stolen...

Back to work my friends!

I morses ringde jag ett samtal till England som efter 7 minuter (ja Mikaela det var exakt 7 minuter) bröts eftersom jag inte hade mer pengar på telefonen. Givetvis bröts det mitt i samtalet och det hanns inte säga hejdå. MEN en minut eller två senare får jag följande sms

"I didn't get to say i love you so here it is i love you so much and can't wait to see you"

Det är ju så sött att jag avlider! Fast det är ju onödigt för då får jag ju inte se honom igen...

Mamma o pappa, vässa engelskan för i maj kommer han och hälsar på!