Egentligen skulle jag jobbat denna Irländarnas dag, men min chef txtade mig ca 40 minuter innan jag började och skrev att det knappt var en själv inne på Shooters, så jag behövde inte komma in. Eftersom jag redan då var fullt munderad grön upp över öronen kunde jag ju inte bara stanna hemma, så jag rinde min tyska Eva och hon kom som ett skott och hämtade min på sin scooter. 3 cidrar senare var vi påväg in till ett alldeles öde Nelson. Kylan tänkte jag skulle vara den största anledningen till varför alla irländare hade gått och gömt sig inne på alla ställen, men icke! Vet fortfarande inte varför det var så lite folk ute denna kväll, men jag slår fast vid att de hade haft så skoj tidigare under dagen att de bestämt sig för att gå hem och dricka där tills solen gick upp nästa dag. Jag fick iallafall lurat i både 3 och 4 karlar att jag minsann var född i Dublin men flyttade till Nelson när jag var 7. A just det, mamma o pappa, ni äger och driver alla Montanas vingårdar i Nya Zeeland. Ingvarsdotter, jag är dig hack i häl på ljugeriet!